Kommentering avstängd

Åh vad skönt det är just nu! Jag tror på att saker går att förändra igen. Jag tror att vi kan skapa en fantastiskt vacker värld, här och nu. Jag tror på att allt är möjligt att förändra och att du och jag är viktigare än någonsin.

Jag har varit på en plats som heter Ekskäret i helgen. En egen liten ö ute i skärgården nära Finnhamn. Denna ö har en människa med resurser köpt för att skapa en fantastisk plats dit bland annat människor som förändrar får komma för att må bra. Vilken grej! Tack!

Förra helgen var jag där på en kick-off. En vacker person tog ett vackert initiativ och bestämde sig för att bjuda in människor som inte annars får en kick-off, världsförbättrare som jobbar med egna företag, eller bara människor som ville komma ut till skärgården och få tid till reflektion inför hösten. Temat var ”Vilken skillnad?”.

Så hit kom jag, tillsammans med ca 20 andra personer. Och tillsammans upplevde vi ett open space där allt som skedde skulle ske, där alla som var med var de som skulle vara med och där magkänslan och intuitionen gick före att det skulle vara på ett visst sätt, vi skulle ”använda fötterna” helt enkelt. Och jag har fått uppleva drygt två dygn i totalt flow av detta. Där jag fick allt det jag behövde. Inte det jag trodde att jag var ute efter, men något helt annat och mycket större. Och jag fick återuppleva hur enkelt, kärleksfullt och vackert livet faktiskt är. Och jag vill tro att det kan vara så alltid.

Grunden i hela den här helgen har för mig varit compassion. Medkänsla. Tillåtande och inkluderande. Kravlöshet och prestationsfrihet. Och jag märker nu, när jag kommit hem, hur mycket hopp det har gett mig.

Jag har fått möta människor av alla dess sorter. Människor som är på det klara med vad de ska göra, människor som letar och människor som redan driver projekt. Och några som har positioner inom riktigt stora företag. Men ändå har det inte varit dettta det handlat om under helgen. Det det handlat om har varit mötet oss alla emellan. Ingen större eller viktigare än någon annan. Vi har vetat att vi gör bra saker, det räcker så. Nu kan vi vara här tillsammans. Nu kan vi basta, bada, titta på stjärnorna och paddla kanot. Och prata om projekt och modeller och strategier när vi känner för det. Be varandra om hjälp från hjärtat. Och få en kram när det behövts.

Jag är så tacksam att jag har fått dela tid med de här fina människorna. Och framförallt att jag har fått höra människor berätta om hur det är medkänsla som driver dem. I allt från mindre projekt till personer inom stora företag. Medkänsla. Det är det de lär ut, för ut, bland andra människor. Det är det som det talas om på föreläsningar och på möten mellan högt uppsatta chefer. Och i mötet med varje enskild individ. Medkänsla som vägen, både när det gäller att tjäna pengar och förändra världen.

Och i detta kan jag hitta hem. Detta är det sätt som jag vill fortsätta förändra världen på. Detta är jag, fullt ut. Och det ger mig så otroligt mycket kraft att veta att dessa människor finns! Det händer! Just nu! Det ger mig tillbaka hoppet och tron om att allt är möjligt. Och jag inser även att det där gigantiskt stora projektet som legat och pyrt i många år verkligen kan bli verklighet. Varför skulle det inte bli det?

Att välja med hjärtat är inte längre något flum. Därför sitter jag med lite tårar i ögonen. För det är så skönt. Det är så skönt att sköljas ren av naturen och havet som jag gjorts under helgen och det är så skönt att återigen känna att samma kärlek som finns i naturen även finns i så många människor, i alla oss människor. Och det är så skönt att vara nära människor som väljer kärlek, väljer att mötas, istället för att konkurrera eller skydda. Det sprider kärleksbubblor i hela kroppen på mig. Det får mig att slappna av. Och jag vet att det gör så att många andra ärrade zebrasystrar också kan andas ut.

Tack Ekskäret, tack Ola som arrangerade och tack alla fina fina människor som var där – vad mycket vackert vi skapade tillsammans!

Kärlek,
Sophy

Foto: Ekskäret.se


3

När sorgen kommer så kommer den rejält. Det är som ett knytnävsslag rätt i magen. Fast egentligen är det inte ett knytnävsslag. Det är liksom mer som en tom svart grop som börjar i magen och sedan gräver och gröper sig större och större och omsluter en helt. Som får mig att hulkande krypa ihop på golvet. Jag gråter och gråter och gråter. Jag älskar dig, jag saknar dig. Och sen kommer ångesten: Varför sa jag inte hur mycket du betyder för mig?

Jag har just suttit i telefon med min mamma och dagens och senaste tidens händelser har kommit i kapp mig. Har spenderat dagen på Akuten med Magnus som har njursten (visade det sig) och haft så fysiskt ont som jag aldrig sett nån ha tidigare. (Förutom jag själv när jag födde Amatheus). Han mår bättre nu, så ingen behöver vara orolig, men det är jobbigt att se någon ha så ont. Och oron, innan vi visste vad det var, tär på.

Det har varit en väldigt omvälvande tid den senaste tiden. Så mycket sorgetårar, men också mycket tacksamhet. Tacksamhet för livet och att få finnas till.

Dagen innan nyår dog min älskade morbror. En av mina tre fina morbröder som jag har. Vi var på väg till ett nyårsfirande uppe i Falun då min pappa ringde och berättade. Min morbror hade gått upp på morgonen för att göra kaffe. Fallit ihop och seglat bort. Han var 75 år och inte sjuk, utan hade känt sig pigg senaste tiden. Det kom som en stor chock och är fortfarande väldigt svårt att greppa.

Jag berättade inte för min morbror hur mycket jag tycker om honom. Och dom sista åren pratade jag inte ens särskilt mycket med honom. Trots att vi under princip hela somrarna på Åland är grannar. Och nu idag så ångrar jag detta så oerhört mycket. Jag ångrar att jag inte tog mig tiden.

Jag har upplevt så mycket med min morbror. Ända från det att jag föddes. Vi har varit på så många resor, min familj och min morbror och hans fru. Till Canarieöarna när jag var liten och sen när jag blev lite större började vi åka till Thailand och Bali tillsammans. De har sitt sommarhus 50m från vårat hus på Åland och de har alltid varit en naturlig del av min uppväxt och vardag. Jag har alltid kunnat springa över till dem. Och trots att all logik säger att ju äldre man blir, desto fler kommer att dö ifrån en, så tänker man alltid (i alla fall jag) att de alltid ska finnas där runt omkring en. Som min morbror. Sittandes på sin gräsklippare, hålla sina långa tal på alla släktmiddagar, lära oss andra att säga RRRR och artikulera tydligare, sjunga falskt men glatt. Fuskar jag i spel säger jag att jag lärt mig det av min morbror. Banana Split kommer alltid att heta Banana ”splajt”. Alla badmintonturneringar utanför deras gula hus. Alla grattisvykort. Alla minnen av en människa jag tagit som självklar att alltid ska finnas där runt knuten.

Jag älskade och älskar min morbror. Precis som jag älskar alla mina morbröder och mostrar, och deras respektive. Så som jag älskar alla mina kusiner och all min släkt och min familj. Det finns så oerhört mycket som vi tycker olika om. Men det som är starkare än allt är att jag där i grunden älskar er alla så otroligt mycket. Varenda en av er. Och jag vill så gärna att ni ska veta det. Det finns inga stridsyxor som är värda att svaja i luften. Det ända som finns och räknas när det kommer till människor som betyder något, det är kärleken. Jag älskar er. Jag vill inte ha det osagt.

Därför, på nyårsdagen när vi var i Falun, bestämde jag mig för att hälsa på min farmor (och farfar) igen. På grund av ett väldigt stort familjetrauma som orsakats av min farfar har jag valt att inte träffa dem de senaste 6-7 åren. Jag har inte velat träffa min farfar och har då inte kunnat träffa min farmor. Men det kändes så viktigt nu. Jag vill inte INTE visa för människor hur mycket jag tycker om dem. Jag vill inte att någon försvinner samtidigt som jag bara skjuter saker på framtiden. Så på nyårsdagen åkte jag, Magnus, Amatheus och Maxi hem till min farmor o farfar i Hofors. Och jag kände direkt hur mycket jag verkligen älskar min farmor. Jag har saknat henne så mycket. Hon är min farmor som alltid funnits där och jag vill så gärna ha henne tillbaka i mitt liv. Det var så himla fint att se henne. Jag är så glad att jag äntligen åkte dit. Det var den bästa start på året jag kunde få. Speciellt nu. Att spendera tid med någon som jag på riktigt riktigt tycker om.

Och det var en sån ära i att få hjälpa henne. Nu är hon ganska gammal, 82 tror jag, och hon behövde hjälp med att ta ner fintallrikarna från översta hyllan. Och bara det att en människa ber mig om hjälp, och att jag faktiskt får hjälpa, även om det är en sån liten grej, får mig att känna mig så oerhört hedrad. Någon som tidigare har kunnat allt, ber mig om hjälp. Vilken ära det är att få finnas där. Vilken ära att få finnas till för någon annan. Vilken oerhörd ära att få ge något tillbaka för allt det man fått.

Jag kollade nyligen på en fin föreläsning på nätet, med Milad. Han pratar bland annat om att man ska ställa sig själv frågan hur man vill bli ihågkommen när man dör. Vilken slags person man vill att människor ska minnas. Och att alltid vara den bästa man kan.

Jag tycker det här är värt att ha med sig. Hur vill man bli ihågkommen – och agera därefter. Men jag tycker också det är viktigt att ställa sig frågan tvärtom (och egentligen innebär det ju i praktiken samma sak): Hur vill man minnas sig själv, medan man själv lever kvar när andra seglar bort? Hur vill jag minnas mitt eget förhållande och agerande till andra som inte längre finns? För det är svårt att ställa något till rätta när personen är borta. Och det enda vi vet är ju att vi, och alla andra, någon gång kommer att dö. Även om saknaden kommer bli lika stor så vill jag inte sitta där med ångesten. Ångra det jag sa eller inte sa. Det jag visade eller inte visade. Telefonsamtalet jag inte gjorde, att jag valde att inte hälsa på…

Det finns ingen tid för stridsyxor, för tjafs eller för bråk. Det enda det finns tid för är kärlek. Och även om det ibland känns som att tiden inte finns, för allt springer på och måste hända fort och man har tusen saker man anser vara mer viktiga hela tiden, så finns det alltid tid för att visa sina nära och kära kärlek. För om det inte finns tid för det, vad är det då för mening med nånting?

Jag saknar dig morbror. Jag älskar dig. Det gör ont och sliter och drar att du är borta och jag har svårt att förstå. Men jag är så oerhört tacksam för alla år och allt jag fått uppleva med dig. Jag hoppas att du har det bra. Kram Sophy


5

I tisdags besökte professor Johan Rockström och miljöminister Lena Ek TV4:s Nyhetsmorgon. Jag ber dig att kolla på detta och ta in det som sägs, på riktigt. Och sprid det sedan gärna. Peter Jihde som, p.g.a. det viktiga och akuta som berättas för honom, skiter i den där objektiva professionaliteten som journalister ska ha och istället är på riktigt mänsklig och oroad och säger: ”Jag känner att man vill skrika att världen ska vakna upp! Vi är på väg mot slutet känner jag…”

V%C3%A4rlden%20blir%20fyra%20grader%20varmare%20med%20%C3%B6desdigra%20konsekvenser

Själv sitter jag med tårar i ögonen och en stor ångestklump i bröstet när jag tittar på det här. Istället för att stänga av TV:n eller stänga av eller trubba av mig själv, som är så himla lätt att göra när man ser/hör sånt här, så tar jag in varenda ord.

Jag har barn. En son på fem år och en bonusson på elva. Precis som Rockström säger i klippet så innebär en höjning på fyra grader katastrofala följder för mänskligheten. Om femtio år kommer förhoppningsvis jag att fortfarande leva. Och eventuellt har jag även barnbarn. Och en vuxen son och bounusson.

Min första impuls när jag ser det här klippet är att jag bara vill krypa ihop. Jag vill gråta, krypa ihop och ge upp. Bara känna hur ont det här gör. Hur ont det gör att vi människor har låtit det gå så här långt. Hur ont det gör att vi så helt i onödan kommer att skapa ett så oerhört lidande för djur och natur på den här planeten, och för våra barn och deras barn. För en liten stund ger jag upp och tänker att det är lättare att göra det. Det är ingen mening. Vad kan lilla lilla jag göra?

Men i nästa sekund känner jag att jag kan göra ALLTING. Det finns inga begränsningar för vad jag kan göra eller vad någon kan göra. Fönstret står fortfarande på glänt, säger Johan Rockström. Jag vet att vi kan ta oss in genom den lilla gluggen. För hur kan någonting vara viktigare? För någon?

För alla som har barn eller någon gång vill ha barn, borde det inte kunna finnas något viktigare. Eller för alla som överhuvudtaget tycker om, eller bryr sig om barn. Eller bryr sig lite grann om djuren. Eller naturen. Eller andra människor. Eller bara om sig själv som gammal pensionär. Jag förstår inte hur en enda människa bara kan strunta i detta. Jag förstår faktiskt inte.

Det jag förstår är att människor har fullt upp med sina liv. Jag förstår att människor, på det sätt vi lever idag, behöver tjäna pengar för att sätta mat på bordet. Jag förstår att det känns som att tiden inte räcker till. Jag tycker också att det är helt sjukt att få ihop det här livspusslet med barn, jobb, pengar, tid till sig själv, tid till nöje, tid till att vara tillsammans. Jag tycker det är en ekvation som väldigt sällan går ihop. Men jag undrar. Hur kan det finnas någon mening med allt detta om vi försakar det som borde betyda mest? Bevarandet av liv och att skapa förutsättningar att våra barn och barnbarn ska kunna ha en beboelig planet när de växer upp? Hur kan vi legitimera någonting som vi gör i vårt liv, hur kan det ha ett existensberättigande, om det innebär att vi prioriterar bort det som gör att vi kan leva här överhuvudtaget?

”Vi behöver förändra nästan allting”, säger Lena Ek i klippet.

Och det är så skönt när hon säger det. För det är första gången jag personligen hör det så rakt upp och ner i TV. Av någon som vanliga människor förhoppningsvis tror på. För det är ju så sant. Vi behöver förändra nästan allting. Vårt sätt att leva. Vårt sätt att bo. Vad vi äter. Hur vi transporterar oss. Hur vi konsumerar. Hur/var vi odlar/tar fram mat. Hur vi är med varandra. Vad vi värderar. Hur vi jobbar, hur länge vi jobbar, vad vi jobbar med. Hur vi ser på oss själva. Hur vi ser på världen, jorden och naturen.

Hela samhället behöver förändras för att vi ska lyckas ta oss igenom den där lilla gluggen i fönstret som Rockström pratar om. Och det måste ske nu. Vi har bara några år på oss. Och ALLA måste med. Världen behöver enas och alla måste ställa upp.

Visst kan vi ge upp. Visst kan vi skita i allt. Ta den lätta vägen och tänka att det inte är någon idé. Men då kanske det är dags att slå bort tanken på att någon gång skaffa barn om du inte tänker göra något åt att du föder dem till en värld av katastrofer och konflikter, och som så småningom kommer att bli helt obeboelig för dem. Eller om du har barn, berätta då för dem, eller andra barn runt omkring dig, att du har gett upp om deras framtid, utan att ens försöka göra allt för att rädda den. Är du villig att göra det?

Vi kan fortfarande trycka oss igenom den där gluggen i fönstret. Det är sjukt bråttom, men vi kan om vi verkligen försöker. Om alla försöker. Jag tänker försöka. Jag tänker göra allt jag kan. Allt som står i MIN makt. Och det är faktiskt ganska mycket som står i var människas makt. Så mycket mer än så många av oss tror. Eller vill erkänna.

Det är mitt ansvar som människa och speciellt som privilegierad människa här i väst. Och förutom att det är mitt ansvar så kan jag inte se att det kan finnas något mer meningsfullt att göra. Något som på allvar skulle kunna fylla mitt liv med mer mening. För att skita i det här skulle vara så jävla själviskt. Och jag som medmänniska känner att jag skulle gå under på kuppen om jag visste att jag kunde rädda liv men väljer att inte göra det.

Kolla på klippet igen. Och sprid det. Och agera. Om du inte vet var du ska börja, så fråga.

/Sophy


Kommentering avstängd

Jag har nyligen kommit i kontakt med en kvinna som jobbar på ett HVB-hem där det bl.a. finns några tjejer som skadar sig själva genom att skära sig. Jag och kvinnan har börjat mail-växlats och idag skrev jag ett långt svar till henne ang. mina egna erfarenheter kring det hela och jag tänkte att jag lika bra även kan publicera det här. Kanske kan det komma någon till nytta. Kom ihåg att det dock är ett relativt snabbt ihopskrivet mail och kanske inte alltid så sammanhängande.


Hej xxx
Jag tar upp lite olika grejer, dels lite som kommentar på det du skrivit tidigare, och dels lite annat. Jag kommer inte ihåg riktigt hur mycket jag berättade för dig när vi sågs men först tänkte jag berätta om vad som hjälpte mig mest att komma ur mitt självskadebeteende och också en stor del av ångesten. Även om det är olika för alla så kanske det finns några röda trådar att hitta och använda sig av.

Framförallt var det tre olika händelser:

Det första var när jag var 18 och bestämde mig för att åka ut och resa. Tillsammans med en kusin åkte jag till Thailand och Bali för att vara borta tre månader. Vi har rest ganska mycket med familjen när jag var yngre, och just Asien och speciellt Bali är ett sånt ställe där jag har känt mig mycket mer hemma än i Sverige och på Åland där jag är uppvuxen. Jag har haft lättare att hantera den ”asiatiska” mentaliteten, där människor inte har så mycket, men dom har ändå oftast ett leende på läpparna och en varm hand. Hemma kändes allt så hårt och kallt och människor pratade inte med varandra. Jag har också ett väldigt stort behov av ljus och värme. I vilket fall så åkte min kusin hem efter halva tiden och jag var kvar på Bali själv och kom därför ännu mer i kontakt med människor jag inte kände. Jag kommer speciellt ihåg några personer som i princip sa till mig att hela världen låg framför mina fötter. De såg mig och sa att jag kunde bli och göra precis vad som helst, bara jag ville (=de gav mig tillåtelse att kliva utanför normen). Jag hade också väldigt mycket ångest kring att jag tyckte att jag var tjock och ful, då jag blev retad för detta när jag gick i lågstadiet, men nu under denna resan fick jag plötsligt massor med uppmärksamhet, människor tyckte om mig och på något sätt fick jag lite självförtroende genom det. Men det var framförallt det här ”Allt är möjligt”- tänket som etsade sig fast och jag kom hem tillbaka till Åland alldeles hög av liv och livslust och kände att nu var det dags för mig att leva. Dock varade det ungefär bara en månad och sedan kröp mitt ”sjuka” mående tillbaka igen. Jag var på hemmaplan och insåg att det bästa (och enda tänkte jag nog) jag kunde var att vara sjuk och skada mig själv. “Hur kunde jag tro något annat?” Men jag hade fått känna på hur det var att leva på riktigt, att vara glad, och nånstans i mig, alla fall en kort period, förstod jag att det var roligare att vara glad än att vara ledsen. Något jag nog inte hade fattat riktigt innan. För jag hade inte fått känna på det.

Den andra händelsen, som gav en mer långvarig effekt, var när jag var 19 år och hade en väldigt kaotisk period. Förutom att jag hade ångest, mådde dåligt och skar mig mycket så tog jag också droger under ett intensivt halvår. Mitt i allt det här svarta, när jag märkte att mina drömmar om att göra något gott för andra började förändras till att jag bara ville flytta till Åbo och ta droger och skära mig för att så småningom dö bort, så kände jag att jag behövde göra något annorlunda eller konstruktivt för mig själv. Så jag åkte med min fem år äldre syster till en veckas lång alternativ/andlig/personlig utvecklings-festival på Ängsbacka kursgård utanför Karlstad. I början var det extremt jobbigt, jag mådde väldigt dåligt och var på väg att åka därifrån. Men det som hände var att jag blev ihop slungad i en grupp av människor i olika åldrar som jag spenderade en timme med varje dag och hade ”sharing”, dvs att man i tur och ordning delade med sig av sånt som man kände just då, och dom andra bara lyssnade. Eller så fick man be om hjälp, be om massage, vad man nu kände att man behövde. Det här var människor som aldrig hade träffat mig förut, aldrig hade sett allt mitt mörker eller manipulerande och när jag berättade min historia fick jag bara kärlek tillbaka – utan något dömande – och hjälp. Det var människor som såg MIG bortom allt det jag berättat, bortom mina ärr, destruktivitet, mörker och dysterhet. Som visade mig att jag var något mycket mer. Och att jag var värdefull. Det viktiga under den här festivalen var inte alla historier om vem jag var eller varit, utan det viktigaste var att möta människor just NU och där upptäckte även jag att faktiskt allt kunde vara vackert. Så det handlade om att människor helt enkelt såg mig. Och helt osjälviskt ville hjälpa. Så än en gång åkte jag hem hög på liv, men den här gången hade jag fått som en trygg liten kärna inuti mig. Något att falla tillbaka på. Jag hade också, även om det låter lite flummigt, fått som en slags ”ängelvän” som jag kände att jag kunde be om hjälp när det kändes tufft. Men det var här som jag bestämde mig för att jag inte kunde skära mig själv längre. Som jag helt uppriktigt kände att jag och min kropp var för värdefull för att skadas. Och det lyckades jag hålla, förutom för ett eller två små små återfall nåt år senare. Efter ett litet tag slutade jag också med drogerna, speciellt genom att jag återigen åkte iväg på en resa, till Dominikanska republiken för att plugga spanska i två månader. Återigen befann jag mig i ett nytt sammanhang, med nya människor. Jag var dock på väg att åka hem efter halva tiden för att det var så jobbigt och jag hade både ångest och abstinens, men lyckades, tack vare hjälp från de nya vännerna där, stanna kvar och för första gången i mitt liv fullfölja något. Vilket var stort och viktigt för mig.

Den tredje, och största händelsen, skedde när jag var 22 år. För även om jag hade slutat skära mig, slutat med droger och mådde bättre, så mådde jag ändå inte bra. Mycket av ångesten fanns fortfarande kvar, jag fick panikångest, var väldigt rädd för mycket och hade en extrem beslutsångest över det mesta. Och jag upplevde det också som att ångesten nu ibland kunde bli ännu större, för jag hade ju inte längre mitt botemedel; att kunna skära mig själv. Så nu kom all den här ångesten och jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen, var jag skulle göra av den och det gjorde så otroligt ont och det fanns inget som kunde få det att ta slut. Det var verkligen ett helvete emellanåt och det skrek inuti mig. Mitt enda sätt dittills att lösa problem, dvs lösa min ångest, var att antingen skära mig eller planera hur jag skulle ta livet av mig. Det fanns liksom ingen annan lösning än att dö. Allt var svart eller vitt. (Jag har fortfarande det här svart eller vitt tänket/känslorna i mig, det är så min hjärna funkar, men nu har jag ickedestruktiva verktyg för att handskas med dem och vet att jag inte ska ta tankarna på så stort allvar.)

I alla fall då när jag var 22 år så åkte jag återigen till Ängsbacka Kursgård och stod i en cirkel tillsammans med andra människor och vi skulle visualisera inför det nya året och jag sa något i stil med att ”nu är det dags! Nu är det dags för liv på riktigt” och då var det en människa där i cirkeln som fångade upp detta och kontaktade mig efteråt för att höra vad jag menade. Och på något sätt så förändrade den här människan mitt liv och sätt att se på livet för han började ganska direkt fråga om mina högsta drömmar. Något jag aldrig tidigare hade fått svara på. Ingen hade pratat med mig om drömmar på det sättet. Man skulle ju leva på ett visst sätt, något jag inte klarat av, och därför var jag ju misslyckad. Men han såg min potential, trodde på mig och så småningom kunde jag börja prata om att jag tyckte om att skriva och att jag ville hjälpa andra människor som mådde dåligt. Och han visade mig att det ju var alldeles möjligt att göra precis det. Han sa också ungefär, när jag beskrev min ångest, att jag mådde dåligt och inte klarade av att göra stora saker och var var så rädd för allt, att: “Det är inte dig det är fel på Sophy. Det är världen. Det är bara sunt att du mår dåligt, det är mycket konstigare att må bra i en värld som är så här skev, obalanserad och så mycket galet händer. Det betyder att du är en öppen kännande människa”. Och där trillade polletten ner för mig. Även om det gjorde ont i mig, så betydde det inte att jag var dålig, dum, annorlunda eller fel. Jag reagerade naturligt på ett samhälle där så mycket skit händer. Och då kände jag istället att jag måste göra något åt det. Och även om det var sjukt jobbigt och jag fortfarande var väldigt rädd för mycket så lyckades jag lägga mitt ego och min egen rädsla åt sidan och börja göra saker för en bättre värld. Och det skedde väldigt snabbt. Jag stod på scen inför hundratals folk och pratade, jag ringde viktiga telefonsamtal trots min telefonskräck och gjorde massa saker som jag egentligen inte vågade. Men när min vän ställde mig frågan om vad som var viktigast; att genom att telefonsamtal hjälpa några andra tjejer som skär sig, eller att bry mig mer om att jag var rädd och att det var synd om mig, då blev det hela väldigt enkelt för mig. Jag fick helt enkelt något större och viktigare att leva för än mina egna rädslor och mitt eget mående. Och det förändrade mig totalt. Det var också en väldigt stor grej att jag som tidigare känt mig så värdelös och tänkt att jag bara förtjänade döden, nu var viktig för att andra människor skulle få det bra. Min existens spelade faktiskt roll!

Men jag inser också i efterhand att det aldrig hade gått om jag inte hade haft den här personen där som pushade mig hela tiden. Som såg min förmåga att göra stora och fantastiska saker, som trodde på mig trots mina rädslor. Och som tillät mig att totalt kliva utanför normen. Jag hade inte ens någon gymnasiekompetens (jag hoppade av efter två månader och försökte ta livet av mig), ingen utbildning och inte särskilt mycket erfarenhet om nånting, ändå var det självklart att jag kunde starta en tidning, arrangera kurser, stå på scen osv. Att mitt engagemang och det jag brydde mig om kunde ta mig hur långt som helst. Och att jag inte behövde leva på ett sånt sätt som samhället så ofta vill att man ska leva.

Något annat som hjälpte mig otroligt mycket i den här vevan var att den här personen höll det ”rent” energimässigt runt omkring mig. Jag är en sån person, som jag tror att många som mår dåligt är, att vi tar in energier ifrån omgivningen. Det känns som att det som andra sänder ut åker rätt in i min kropp och mitt system. Så när människor runt omkring mig agerar utifrån rädslor eller egon så gör det rent fysiskt och själsligt ont i mig. Det blir ett tryck som jag på något sätt är tvungen att lätta på. Att se eller höra t.ex. en politiker eller företagsledare på tv bara försvara sin intressen, kan göra så så ont och ge mig panik. Dels för att det den sänder ut gör ont och dels för jag vet att det den gör skadar så otroligt mycket. Helt enkelt när människor låter sina rädslor eller anseende gå fore andra människor väl. På något sätt, kanske lite flummigt sammanfattat, när någon nån gör inte är grundat i kärlek, empati och medmänsklighet. Det här är något som kan göra otroligt ont och jag känner det direkt i hela mitt system. Det är som att de där skygglapparna som så många bär på sig inte finns i mig. Och så här tror jag att det är för många människor som mår dåligt. Att man tar in det andra sänder ut. Och då gör det väldigt ont att leva för många sänder ut väldigt mycket rädslor och ego. Därför tror jag att det behövs modiga människor runt dessa människor, speciellt runt unga människor, som inte köper system eller normer som är baserade på rädsla. Som är beredda att sticka utanför ramarna och visa att det är okej att göra det. Och som är beredda att plocka ut unga människor som mår dåligt ur normen och fråga dem hur de egentligen skulle vilja leva, vad de egentligen skulle vilja göra. För allt är faktiskt möjligt.

Så där. Mycket text. Men dessa var de tre största händelserna som fick mig att komma ur mitt beteende och börja tycka om mig själv. Och något som jag lärt mig som det allra viktigaste är att jag måste leva efter mina värderingar. Att kompromissa med det som jag inom mig vet att är rätt är väldigt destruktivt för mig. Dvs. eftersom jag känner till mycket av det hemska som pågår i världen idag behöver jag försöka göra något åt det. Och jag behöver göra det på ett sätt som passar mig, med mina passioner. Jag behöver göra något som känns värdefullt. Jag kan inte ta ett “vanligt” jobb, som inte fyller något slags positivt syfte för världen eller andra människor, annat än att ta in pengar, för det skulle äta upp mig totalt. Jag kan inte leva för pengar, att vilja ha och yta. Då skulle jag inte använda all den kraft och energi som jag har i mig (och som alla som har tillräckligt med kraft för att skära sig själva har) till något konstruktivt. Och då skulle det bli destruktivt. Det är liksom samma dynamiska energi, samma kraft, och då är det så otroligt viktigt vart jag riktar den. Och att leva på ett sätt som inte stämmer överens med mitt hjärta blir alltid destruktivt.

Jag tror att unga människor som skadar sig själva är otroligt empatiska och medkännande människor. Och jag tror att dom/vi är en otrolig tillgång för andra människor med sin känslighet, ärlighet och att vi behöver dem otroligt mycket. Men det är svårt för dem/oss att känna igen sig i resten av samhället, eller vilja vara en del av det och därför tror vi att det är fel på oss. Därför hatar vi oss själva. För att vi hur vi än försöker så kan vi inte passa in. Inte inrätta oss i leden, inte gå med på alla de rädslobaserade normer som finns. Och undermedvetet blir det då automatiskt fel på oss. Och vi måste skada oss. För vi är ingenting värt och trycket är så stort så vi måste lätta på det.

Jag försöker minnas mer konkret och i detalj vad det var som var orsaken till min ångest, ang. det du skrev. Och jag tror det var något som eskalerade mer och mer. Från det att jag blev retad/mobbad när jag var liten och redan som sju-åring stängde in mig på toaletten och ville dö, att några hade satt etikett på mig att jag var tjock och att vara tjock var lika med ful och värdelös (=galna samhälleliga värderingar). Detta blev liksom en sanning för mig, dels på grund av vad de sagt men det förstärktes också genom att jag såg och hörde kompisar snacka skit om såna som var annorlunda eller att de tuffaste eleverna favoriserades av tuffa lärare osv. Mitt sätt att vara och existera var helt enkelt fel. Kanske var det framförallt ledsenhet och dödslängtan när jag var yngre, men sedan tror jag att ångesten på riktigt infann sig när jag gick i högstadiet. Då kunde den lamslå mig och allting bara gjorde så himla ont. Det var som en konstant värk i bröst och mage som bara växte. Det gjorde för ont att leva och jag började skära mig. Jag hade egentligen ingen anledning längre att må dåligt. Jag hade vänner. Ingen var elak mot mig. Men människor var elaka mot varandra. Och för såna som jag brydde mig om hände det hemska saker och det gjorde så otroligt ont när jag inte kunde förhindra det. Jag spenderade otaliga timmar i hälsosysterns vilorum för att det hade hänt något med någon annan och jag brydde mig så mycket så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag var beredd att göra allt för att hjäpa, men hade inte verktygen. Eller när det bråkades i klassen och människor hamnade i kläm, sa hemska saker till varandra, då kunde jag inte vara med, då var jag tvungen att gå därifrån för jag fick sån panik.

Och tillslut var ju mitt mörker och ångesten det enda jag kände till. Då i högstadiet och sen efter det. Det var något, mitt i all min värdelöshet, något som jag åtminstone visste att jag var bra på. (Även om det även när det gäller självskadebeteende och ångest finns en enorm jämförelsekultur. Att man inte är lyckad om man inte har tillräckligt stora ärr.)

Men det blev en trygghet och också ett beroende, särskilt självskadebeteendet. Och när jag nu i efterhand läst gamla dagböcker har jag sett att jag inte bara skärt mig när jag haft panik, utan att det även blev en rutinmässig syssla. Ibland något jag bara måste göra innan jag gick och la mig. Något jag kunde hålla på och planera under dagarna, var jag skulle skära mig, och sen gjorde.

Så, ang. det du skrev. Jag tror verkligen att det är viktigt att fokusera på ångesten och försöka hitta lindring för den, i kombination med att hitta andra sätt att distrahera sin ångest än genom att skära sig själv. Men framförallt tror jag på att hitta något som kan vara större och kännas viktigare för unga människor än att skada sig själva. Något som är större än dem själva, något de kan brinna för och använda sin energi där istället. För jag tror att när man börjar hitta det, så ebbar mycket av ångesten ut och den ångest som finns kvar blir mycket lättare att ta hand om eller bearbeta.

Detta blev väldigt väldigt långt, men hoppas det kan vara till någon hjälp och du får gärna ställa fler frågor om vad som helst. När det kommer till mitt tidigare mående är jag öppen som en bok och vill bara vara till nytta.

Allt gott,

Sophy

(Bilden ovan hänger på min vägg hemma i lägenheten och är tagen av David Frederiksen 2004, när jag kommit ut ur mitt självskadebeteende och ärrena börjat blekna.)

 


5

Hej Livet,

Först och främst vill jag be om ursäkt för det här blogginlägget. Att jag inte kan fylla det med positivitet och tacksamhet, som jag ju ofta känner. Jag är ledsen att jag antagligen kommer påverka dig negativt på något sätt. Men jag orkar inte riktigt idag. Orkar inte komma med pepp. Kanske orkar jag inte annat än att vara extremt mänsklig…

De senaste åtta åren har jag levt med någon och tillsammans med någon annan jobbat med olika projekt och försökt göra världen bättre. Jag älskar den där känslan när man gemensamt jobbar för en bättre värld, har ett gemensamt projekt. Den där spänningen och oron, hur ska det gå, kämpandet inför deadline – och sedan när man väl får ett positivt besked, går i mål, vilken fest det är! Man har någon att ständigt bolla idéer med, spåna loss, tänka sig både det ena och det andra framtidscenariot. Tillåta sig tro att allting är möjligt. På ren energi har jag startat upp och drivit två olika tidningar, jag har gjort gratisfestivaler, arrangerat kurser, en stödgala, 10 evenemang på ett år, varit konferencier, stått inför tusentalsfolk och hållit brandtal. Jag har skrivit krönikor för tidningar, haft betraktelser i radion, blivit intervjuad av massor med olika tidningar samt radiokanaler och även varit med i TV4. Jag har blivit utsedd till Årets Miljöhjälte av WWF och Årets Eldsjäl av tidningen Leva. Jag har fött ett barn, jag har flyttat nio gånger de senaste åren och jag har gått från att vara en person som skadar sig själv till att bli en som istället använder sin energi till att göra något konstruktivt för människor, djur och natur.

Mycket av detta, fast olika delar, har jag gjort tillsammans med Magnus, min sambo och pappa till mitt barn. De senaste sex åren har vi spenderat i princip varenda dag tillsammans där vi tagit hand om barnen och jobbat med dessa olika projekt. Även de saker jag har gjort själv har jag ändå alltid bollat med honom. Det är tusen saker som skiljer oss åt, tusen sätt att vara och vi synkar sällan i energi. Vi går upp och ner och hit och dit. Men det har ändå alltid varit vi. Vi mot världen. Eller snarare, vi för världen och jag har haft mitt sammanhang, även om det varit litet och vi båda har längtat efter något större.

Nu har Magnus fått ett jobb. Ett annat jobb där inte jag är med. Han har helt enkelt blivit anställd med allt vad det innebär. Fasta tider, fast arbetsplats, något som vi aldrig har upplevt sedan vi träffades. Och jag knappt innan dess heller. Det positiva med allt det här är att Magnus genom sin anställning får göra ett projekt som han verkligen brinner för och får göra skillnad. Vi får även en fast månadsinkomst, vilket vi inte heller har haft sedan vi träffades. Och det är ju fantastiskt.

Men jag är ensam. Jag är själv, jag är ensam och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet inte hur man börjar, hur man gör. Jag har ingen utbildning, känner mig emellanåt som en analfabet i alla intellektuella sammanhang, är för det mesta socialt inkompetent (eller som Magnus säger, allergisk mot ytlighet, fast jag tror det är en mix av de båda, för jag vet ju inte hur man beter sig bland bra människor heller) och jag tror verkligen inte att någon tycker om mig. Jag älskar att skriva, jag brinner för att ge människor hopp, jag vill inspirera, mana till förändring, lyfta fram de som gör något bra och jag har två bokprojekt i mitt huvud som jag på något sätt vill och håller på att förverkliga. Men jag är ensam. Jag har ingen att bolla med och jag har ingen att sträva mot ett gemensamt mål tillsammans med. Jag har ingen att vara ”vi för världen” med. Och för mig är det ALLT. För mig är det allt att göra världen bättre och att göra det tillsammans med andra. För mig är det det som är livet.

Jag vet att jag är dramatisk. Jag vet att allting alltid är svart eller vitt för mig och att det faktiskt bara gått två och en halv vecka sedan Magnus började jobba. Men just nu vet jag inte hur jag ska kunna lyckas vända det åt andra hållet. Hur jag ska hitta en början. Hur jag ska lyckas hitta ett sammanhang, hitta människor att vara med, jobba med, förändra med, leva med. Och då sitter jag här i soffan och inser någonstans i mig, att här sitter jag, med all min kraft, och kommer fortsätta vara så här ensam. Jag som kan och egentligen vill så himla mycket, jag hittar inte ut. Och Magnus, han är inte bara iväg på ett möte eller gör ett litet projekt som snart är klart, så som det brukar vara, utan han kommer vara kvar där han är. Ganska länga antagligen. Han kommer såklart hem efter jobbet, runt halv sex nån gång, och då leker vi en stund med Amatheus, någon av oss lagar mat, vi lägger Amatheus och sedan har vi kanske en, max två timmar på kvällen innan jag måste sova för att orka upp vid sex på morgonen, men då är vi båda för trötta för att bolla idéer, eller driva något projekt…

Jag är så himla noga med att alltid vara positiv. Eller att alla fall utåt försöka sprida det som är positivt. Ge kraft och energi. Jag vill inte behöva be om hjälp. Vill inte att människor ska se att jag är liten, osäker, rädd och osjälvständig. Men just nu känner jag mig bara så jäkla vilsen. Och ensam.

Så jag undrar Livet. Är det verkligen så här det ska vara

/Sophy


2

Igår var jag på en konsert med Syster Sol på Pub Bastun på Åland. Sist jag var där var när jag var 19 och befann mig mitt i en väldigt kaotisk sommar. Vid det tillfället var jag varken alkohol- eller drogfri, gjorde antagligen massor med knasiga saker och allting var ganska destruktivt. Igår var jag där med min syster och en jätte fin vän som också är som en syster, drack bara vatten, och hade en kväll i total lycka!

Jag har knappt hört Syster Sol tidigare, bara att jag kände igen någon låt från radion igår märkte jag. Men det var otroligt vackert. Jag dansade konstant, älskar reggae så mycket, alltid gjort, och budskapet som hon förmedlade i sina texter var fantastiskt. Så himla rakt, rent och kärleksfullt. Emellanåt grät jag, speciellt vid låten ”När vi kommer”. ”…När vi kommer är det bäst att du går, för vi har sikte på ett helt annat mål…”

Den där vågen av tacksamhet sköljde över mig. Tacksam över att vara vid liv och tacksam över att veta att en annan värld är möjlig och att den är på väg, här och nu. Och att jag är den del av den.

Den låten gav mig ett så otroligt lugn. Jag känner det ibland, att jag totalt bara kan slappna av ända i mitt innersta. Som att ingenting längre gör ont, och samtidigt är det så otroligt vackert och skört så jag måste gråta. Som att, det är dags nu. Vi är här nu. Det sker nu. Och jag faller bara rakt in i en tacksamhet över att inte vara ensam, att vi är många som gör det tillsammans och det är så vackert. Och att känna den här tacksamheten är det varmaste mjukaste finaste jag vet. Det är en sån enorm lycka över vetskapen att jag har valt rätt. När jag i all min så ofta svajighet plötsligt vet att det inte finns något annat alternativ. Att det är värt ALLT att vara på den här sidan, vara en del av den här generationen, gemenskapen världen över som tror på kärlek och liv istället för något annat. Som vet att det inte finns något viktigare än att ta hand om livet, världen, människorna, djuren, planeten… Att älska allt villkorslöst.

Känner så tydligt igen att tacksamhet är det starkaste som finns. Att rubba ett folk som grundar sig på tacksamhet, kärlek och vetskapen att alla hör ihop, går inte. Det ger mig en otrolig styrka att ha en sådan grund att stå på. Och en otrolig inspiration att inte backa för något, att stå stadigt och göra det jag är här för att göra.

Blev också väldigt glad, tacksam och inspirerad av detta som Syster Sol/Isabel gör: http://www.systersol.se/telldem.shtml

Allt gott,
Sophy


2

Det har inte blivit så mycket skrivet i den här bloggen. Jag har många blogginlägg på datorn, men när jag läst dem nästa dag så har det mest känts som dravel och tankesnurr och så har jag struntat i att publicera. Men tänker nu att det kanske får vara lite okej med dravel i bland också och att allt inte behöver vara så himla perfekt. Eller ens kännas helt sant dagen efter. Så nu skriver jag av mig lite :)

Jag har en period just nu där jag håller på och tar reda på vad det är jag ska göra och hur jag ska leva. Hur jag VILL leva. Tidigare, innan jag fick Amatheus för 5 år sedan, så kände jag ofta saker ganska tydligt, jag hade ett tydligt driv, en tydlig intuition och visste åt vilket håll jag skulle gå. Det kändes också som att jag hade en ganska tydlig personlighet. Sedan jag blev mamma och sambo och allt vad det innebär känns det som att jag har suddat ut mig själv mer och mer. I kombination med flytt till Stockholm och all anonymitet som det inneburit för mig (från att komma från lilla Åland där alla känner apan… )

Och så har jag känt på senaste tiden att jag inte känner igen mig själv, men så kom jag på igår när jag skulle sova att det inte heller är så konstigt då jag verkligen har gått mellan två polariteter. Livet innan Amatheus då jag större delen av mitt liv inte brydde mig om mitt liv överhuvudtaget och gick med en dödslängtan mest hela tiden. En tid då att göra våghalsiga saker inte betydde våghalsigt för mig, för det värsta som kunde hända var ju att jag dog och det såg jag inte som något hemskt. Men det innebar också att jag så ofta levde så totalt fullt ut och träffade de mest fantastiska människor runt överallt i världen och var med om otroliga upplevelser. För jag var helt enkelt inte rädd.

Och sedan när jag fick Amatheus, så blev mycket tvärtom. Eller dödslängtan försvann ju något år innan när jag insåg att jag var värdefull för världen, att jag kunde göra skillnad och att det var viktigt att jag existerade, men rädslan för att något skulle hända med mig kom med Amatheus. För jag vill ju inte att han ska bli utan sin mamma. Och det har varit en sån skräck i det, vem skulle liksom hålla det ”energimässigt rent” runt om honom, om inte jag var där. Och jag blev påmind om detta häromdagen när jag på film såg några som drakflög, att det där var ju en dröm, att drakflyga eller skärmflyga, något jag visste att jag ville göra i mitt liv. Men som jag sedan raderat totalt för att det kan ju vara farligt och jag får inte ta risker för tänk om jag dör bort ifrån Amatheus. Jag har till och med slutat köra bil (förutom på Åland), för att jag känner mig osäker i det och har en tanke i huvudet som säger att jag kommer vara med i en olycka, jag som några år tidigare svischade fram i 200km/h på en motorcykel…

Och sedan är det det där Nej-sägandet. Till Amatheus. Jag som alltid vill säga ja till livet och ja till allt. Säger nu så himla ofta varje dag ”Nej” eller ”Var försiktig”, ”akta det där”, ”akta det här”. För lika rädd som jag är för att jag ska försvinna från honom så är jag att han ska försvinna från mig. Och jag har hela tiden den där grejen som snurrar i huvudet… ”Tänk om….” Och så inbillar jag mig någonstans i huvudet att jag kan kontrollera det här. Kontrollera att livet ska förbli på ett visst sätt, när jag egentligen vet att jag inget kan kontrollera. Det är ju det enda jag alltid har vetat.

Jag är ju den där personen som vill stå med öppna armar på toppen av berget, skrika JAAAAA och omfamna livet totalt. Och så sitter jag istället här nere på marken, blickar upp och är rädd för att snubbla på småsten. Det är ju helgalet och inte konstigt att jag inte känner in mig. Även om jag nu är mamma så betyder det ju inte att hela mitt tidigare jag och personlighet försvinner. Det blir lite nya prioriteringar, men det är ju fortfarande samma Sophy.

Därför var det så fint igår när vi åkte till Åland och jag packade i min gamla backpacker rygga och såg mig i spegeln med ryggan på ryggen och kände igen mig själv. Det var som en suck av lättnad och så ett ”Ja just ja, där är du ju Sophy, dags för nya äventyr, med världen framför dina fötter”.

Livet är ett äventyr. Och även om det kommer ett slags ansvar när man får barn (och så ansvaret man har för att ta hand om jorden) så måste det ändå få fortsätta att vara ett äventyr! Det behöver inte betyda att jag ska springa runt i mörka polska gränder alldeles själv, men att säga ja oftare än nej, och att inte försöka kontrollera utfallet, är en bra början.


Kommentering avstängd

Igår var det en fantastisk krönika av Hillevi Wahl i Metro. Eller den var hemsk, hjärtskärande och fick mig att gråta på tunnelbanan, men jag blev också tacksam över att sånt skrivs i Metro. Även om jag önskar att det inte skulle behöva skrivas om, för jag önskar att det den handlade om inte skulle behöva ske.

Rubriken var ”Självskadesex vanligt bland unga” och handlade om just detta. Att det är så svårt att prata om det fast det är så vanligt. Att nästan två elever per högstadie- eller gymnasieklass har använt sig av sex för att avsiktligt göra sig själv illa.

Så här skriver hon också:
”På sajten Intetillsalu.se berättar tjejer och killar om varför. Om att vara duktiga flickan på utsidan, men ha djupa sår på insidan. Om att känna att kroppen är värdelös. Om att försöka hantera ångesten, ta tillbaka makten. Om att bara skapa ännu mer ångest. Om att söka bekräftelse, om längtan om att få höra att man är vacker, att man duger. Om vilsenhet och drömmar och om att göra något så onämnbart, så skamligt att ingen vågar se eller fråga. Om att känna sig död i själen. Om tomhet och
ensamhet.”

Och det skär enda in i själen på mig. Dels för jag så väl kommer ihåg hur det var. Jag använde mig inte av sex, jag skar mig istället, men ångesten var den samma. Och det gör så otroligt ont för att jag vet att det är så många som känner så just nu. Och samtidigt som jag är tacksam för att det inte är så för mig längre så känner jag att jag på något sätt måste göra allt för att försöka förändra det för andra. Hur kan jag göra annat?

Jag vill ta dom här människorna och säga att det inte är dem de är fel på. Det är inte dom som är trasiga och behöver fixas, det är det här samhället som är trasigt. Och dom ÄR redan vackra, så otroligt vackra, för dom  k ä n n e r. Dom stänger inte av. Dom (jag tidigare) gör allt för att på något sätt klara av det här systemet, rätta in sig i linjen, men det bara GÅR INTE. Och det GÖR så ont att leva. HUR ska man kunna, vilja leva i den här världen, den här omänskliga, empatilösa världen, där vi ska nicka och säga ja och klara allt som någon kommit på att man ska klara av? Och man måste straffa sig själv, bedöva sig själv, fokusera på att skada sig, på smärtan, i alla fall för en liten liten stund för att överleva. Tömma sig själv på skriket.

Som jag brukade säga förut: ”Jag skär mig inte för att dö, jag skär mig för att överleva”.

Nu, tio år senare vet jag att den här världen också är vacker. Att det finns så många vackra människor, så många som bryr sig om varandra, andra, som brytt sig om mig, och den här världen. Så många som kämpar och gör allt dom kan för att försöka få till en förändring, så att alla ska få leva och få vara så som dom är. Jag vet att jag är bra, att jag är en fantastisk människa. Jag går inta att placera in i någon färdiggjord mall och har svårt att funka i systemet, men får jag göra det jag tycker om och det jag är här för att göra så kan jag göra underverk. Och det är om detta jag på något sätt måste få berätta om. Komma ut med. Och jag vet att jag kan, på något sätt. Jag vet inte riktigt hur, bara att jag måste och vill av hela mitt hjärta.

För så länge det gör ont i dig så gör det också ont i mig. Och ingen ska behöva ha så ont så att den skadar sig själv.

Kram
Sophy

Hela krönikan i Metro går att läsa här.


Kommentering avstängd

Nu har jag suttit de senaste dagarna och kammat igenom alla olika wordpressteman (utseende på bloggen) som finns. Det är en himla stor djungel och det är väldigt svårt att hitta något som känns bra och rätt. Men att bara leta utseende och inte skriva är ju inget liv så nu fick det bli denna och allt går ju alltid att ändra. Precis som livet är allting föränderligt och så säkerligen även denna blogg :)

Så nu får vi se hur det ser ut när vi lägger upp detta och sedan kommer den sköna glädjen i att äntligen börja skriva igen!

Solen skiner och livet är vackert, bilden är från i vintras men glad är den ändå!

Kram,
Sophy


Kommentering avstängd


(Inlägget är tidigare publicerat i bloggen magnusochsophy.wordpress.com)

Till det senaste numret av Good News Magazine fick jag äran att skriva en krönika. Temat var biologisk mångfald och du kan läsa den här nedan.  Fokus i Good News Magazine  är att visa på det positiva som sker i världen, inte för att blunda för problemen men för att människor ska finna ork och energi till att kunna lösa dem. Och dom gör ett fantastiskt jobb! Hemsida här. Facebookgrupp här.
—–

Med respekt för det levande

Jag sitter i soffan med fyraåriga Amatheus. Världens finaste lilla pojke. Vi tittar i en fotobok med stora vackra bilder på fantastiska djur. Boken heter ”Priceless – The vanishing beauty of a fragile planet”. I introduktionen skriver författaren, fast på engelska: ”Om jag vore grym skulle jag berätta om en miljon underverk som du aldrig kommer att få se eller röra. Fascinerande vackra varelser från hela världen som aldrig kommer att glädja, roa eller förvåna dig. Extraordinära liv med bländande komplexitet som aldrig kommer att ta andan ur dig – för vi har redan tagit deras. Men istället ska jag berätta för dig om alla de otroliga färger, texturer och röster som finns kvar. De ovärderliga levande juveler som delar din värld…”

Här någonstans rinner tårarna för mig. Jag gråter för de varelser vi har förlorat. Arter som försvinner. För när de dör ut är det för alltid. Samma gråt kommer när jag läser att forskare redan har börjat ge upp hoppet om vissa arter. Att den svarta noshörningen redan är utrotad och att vi nu måste börja omprioritera. För att kunna rädda vissa djur måste vi låta andra gå. Och att djur som jättepandan, tigern och isbjörnen, som tidigare fått mycket uppmärksamhet och resurser, kanske blir några av dem som får stryka på foten. Att det nu är upp till oss människor att bestämma vilka arter vi ska ha kvar på jorden. Vilka vi tycker att vi har råd att bevara. Och vilka vi kan vara utan.

Vi bläddrar i en annan bok. ”Tiger Spirit”.

På sidan 123 är det en vacker bild av det asiatiska lejonet. Lejoninnan med sin blick och bockskägg ser ut som en vis gammal kejsare. ”Läs vad det står mamma!”, säger Amatheus. Jag läser att av den här arten finns det bara 400 kvar i vilt tillstånd i världen. ”Är det många?” ”Nej, det är väldigt några.” ”Varför är det så? Är det någon som har ätit upp dom?” Och jag försöker förklara, men det är svårt.

För mig och min familj handlar det här med biologisk mångfald om respekt. Respekt och kärlek till livet. Vilket för oss betyder att låta livet bestämma själv hur livet vill levas. Precis som vi människor vill bestämma över hur vi lever våra liv.

För Amatheus är det här naturligt. Han vet att vi inte trampar på spindlar, för spindlarna vill leva. Han vet att vi inte äter djuren, för djuren vill leva. Amatheus utbrister ”Ånej!” när han på bild ser ett djur i fångenskap eller en rödkokt kräfta. Vi bryter inga kvistar från levande träd och flugsvamparna får stå kvar där de står.

Vi är kompisar helt enkelt med det som lever. Och kompisar tar hand om varandra.

Glädjen i Amatheus ögon när han får syn på ett djur. När han sätter sig på huk och i respekt inväntar det där mötet. Utan att jaga en upplevelse, eller tro att djuret ska vara honom till lags bara för att han är människa, låter han katten, ekorren, ankan komma till honom. I respekt för det levande och på djurets villkor.

/Sophy Elevall